LAS debatteras flitigt, med all rätt. Det är någonting som faktiskt borde utplånas från jordens yta. Det är en fatalt misslyckad lag som skapar en statisk arbetsmarknad – något som miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet inte är hemliga med att visa sin uppskattning för, en statisk arbetsmarknad alltså. Alltså, en statisk arbetsmarknad! (För de som inte förstår – en statisk arbetsmarknad = inte bra).
Men här har socialdemokraterna skjutit sig själva lite i foten. Samtidigt som man på Östran, socialdemokratiskt ägt, skriver följande på ledarplats:
Den möjlighet som borgerligheten i samarbete med Miljöpartiet har givit mindre företag att godtyckligt undanta två personer från turordningsreglerna vill vi således riva upp.
Hahaha, och nu kan jag faktiskt inte sluta skratta. Annie Johansson var den som berättade om det här, i alla fall för mig, och jag har typ aldrig garvat så mycket av skadeglädje som nu. För nu utnyttjar man helt plötsligt detta undantag!
Gulligt, tycker jag. Liknar lite den argumentationen jag körde i femman. Skönt att se att det finns vissa partier på högstadiet, i alla fall!
Nåväl, låt oss hoppas att det här kanske lär de en läxa om att LAS inte alltid är så bra!
Andra bloggar: Dayana Jadarian, Lotta Nilsson
Alldeles nyss skrev jag mitt första inlägg som skribent på Alltomalliansen.se. Det handlar om elbilar, som jag även bloggade om här.
Det är jättekul att ha blivit erbjuden det här och jag ser verkligen fram emot det. Åh, det kommer bli så bra!
Alltomalliansen.se är en blogg som bevakar Alliansen. Den verkar lovande, och jag tror att den har potential att bli en riktigt inflytelserik blogg. Spana in den!
Läste precis på Regeringens hemsida ett pressmeddelande om att Sverige och Norge tillsammans ska inleda en satsning på elbilar vilket egentligen innebär att man ska göra laddstationer mer tillgängliga – ja, allt det där praktiska som kommer till när man kör en elbil.
Bra jobbat, Åsa Torstensson (c)! Det här uppmuntrar företagande och stärker dessutom miljön. Det ska bli kul att följa utvecklingen med elbilar.
Oscar Fredriksson har bloggat om detta, som förövrigt skriver en mycket läsvärd blogg och är en integritetskämpe av högsta rang. Han kandiderar till riksdagen för Stockholms stad.
Foto: Allt om Motor
Jag har tappat mitt flyt i att hänga med i den integritetspolitiska debatten. Det har helt försvunnit. Jag läser nyheterna och jag läser bloggarna men längre än så kommer jag inte. Det kommer in och kommer ut, lika snabbt.
Men nu har jag i alla fall lyckats snappa upp något om datalagringsdirektivet. Mp och V ska rösta ja. Jag antar att C kommer ställa sig på samma sida. Det har liksom blivit rutin för mitt parti att rösta för sånt här, känns det som.
En lag som innebär att telefonkontakter, SMS-kontakter och email registreras med ganska specifika tider och datum. Alla gånger du kopplar upp dig på internet från din dator. Vart du ringer någon ifrån. Allt det där registreras.
Thomas Bodström (s) drev frågan, och nu måste alliansregeringen införa det här, inte för att jag tror att de har något emot det dock. I torsdags fälldes Sverige i EG-domstolen för att inte ha infört det.
Läs bara om hur det fungerade i Danmark.
Det här är förjävligt. Rick Falkvinge (pp) har skrivit tänkvärt som vanligt. Johannes Åman har analyserat läget. HAX skriver om hycklandet. Det är faktiskt riktigt skönt att det finns folk som sätter sig emot sånt här. Jag står på deras sida. Synd bara att företrädare för mitt parti förmodligen inte kommer göra det!
Jag är en person som törstar efter socialisering, mitt extrema datoranvändande till trots. Och, med risk för att förlora alla jag känner, så handlar inte den här törsten egentligen om personerna ifråga. Det handlar mer om ett behov av att prata. Att socialisera.
Alltså, jag brukar se livets socialisering som en cirkel. För att man ska kunna räkna ut omkrets och area på en cirkel behöver cirkeln vara sluten och inte ha någon konstig bukt. Det är vad som behövs för att kunna fortskrida, liksom. Och för att fortskrida i det sociala livet behöver det sociala livet fungera. Varenda liten millimeter. Är jag på god fot med någon men i konflikt med någon annan riskerar den där goda foten snabbt att falla ner i en bergsspricka och krossas mot marken.
Och jag kan nog tro att det här är en anledning till varför jag tar så illa upp och berörs så mycket när saker går fel socialt. Jag klarar inte av en konflikt. Jag hatar det. Och det tragiska är att det jag är mest rädd över är förmodligen inte att förlora den vännen. Det handlar om hela mitt liv och alla andra vänner. Det är mitt liv som förstörs. På riktigt, alltså. Försvinner en pusselbit blir bilden inte hel. Och mitt liv måste vara helt. Det måste det.
Jag påverkas lätt av dispyter och social tragik. Frågan är om jag ska se det som en svaghet eller som en styrka. Jag bryr mig om mina vänner. De betyder multum. Men å andra sidan – någon gång kommer det att brytas upp, och vad fan händer med mig då?
(Och för att undvika missförstånd och diverse ”omg hur mår du Elias?”-sms så är jag inte alls deprimerad och ingenting har hänt. Jag ville bara lufta mina tankar lite. Ge gärna feedback i kommentarerna, dock!)
Nu har Facebook gjort om sin navigation igen. Det är grymt. Och inte grymt som i toppstämning à la lördagskväll. Utan mer, grymt. Elakt. Mordiskt!
Jag gillar den nya navigationen. Jag avgudar den, för att tala klarspråk.
Men jag tänker på de stackarna som precis lärt sig Facebook och som nu måste lägga om hela livets struktur för att lära sig detta verktyg på nytt. För mig är det jätteenkelt. Omställningstiden går på mindre än en halvtimme.
Typ min mamma. Hur ska hon klara det här? Jag har liksom behövt hjälpa henne ladda upp foton och syskonen har fått agera kundtjänst när man länkar till hemsidor i statusuppdateringar, men nu… nu började hon få in rytmen. Det började sitta. Ordentligt. I slutändan kunde hon nästan Facebook bättre än mig. Min mamma visste om varenda quiz på hela Facebook. Hon var professionell.
OCH SÅ GÖR DE OM! Ska mamma tvingas lära sig allt igen?
Mamma, vi klarar det här. Tillsammans. Var bara lugn.
Regeringen införde avdraget för hushållsnära tjänster. Det har gett en rad förbättringar i vårt samhälle. Den främsta anledningen till varför jag vill behålla det här är för att det skapar jobb. Almega, vilket är en branschorganisation för såna här typer av tjänster, säger att 9 av 10 av de anställda i dessa företag kommer direkt från arbetslöshet.
Och det här vill Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avskaffa. Ett avdrag som har ökat efterfrågan på vita företag som utför detta, vilket gjort att tusentals människor fått sociala trygghetsavtal – det vill vänsterblocket avskaffa.
Massvis med företag har startats upp och sysselsättningen har ökat. 8000 människor jobbar idag direkt med hushållsnära tjänster. Ska dessa tvingas ut i utanförskap? För det är precis vad som kommer hända om vänsterblocket får bestämma.
Men nu vill Centerpartiet ta steget längre. Det här avdraget ska omfatta IT-tjänster. Det är ett kanonförslag. Det här är en bransch som egentligen knappt existerar, trots att det ändå finns väldigt många kunniga i ämnet – inte minst unga. Det här kommer uppmuntra ungt entreprenörskap, och framförallt kommer vi gå mot ett mer tekniskt samhälle. Sverige ska vara bäst på IT.
Krassman bemöter det med att regeringen slopade hem-PC-avdraget, till förmån för jobbskatteavdraget. Ganska viktigt att poängtera det. Med hem-PC-avdraget fick man avdrag om man köpte en dator. Med jobbskatteavdraget får människor mer pengar i fickan – oavsett om man köper en dator eller inte. Vad föredrar du?
Andra bloggar: Helen Törnqvist, Rickards reaktioner, Ingegerd, Rasmus Persson
Magnus Andersson (c), pratar om sänkta ingångslöner, vilket givetvis inte innebär nej till löneförhöjningar bland ungdomar. Det är vinklad massmedia som får det att låta som det. Han förklarar det här lite djupare på Vadstårpåspel.se.
Det är verkligen en fantastiskt bra idé. Och de flesta kan ju tänka sig att ta en låg ingångslön för att faktiskt komma in på arbetsmarknaden.
Mot Magnus finns argument som handlar mycket om att ungdomar inte har råd om man får sänkt lön, att ungdomar bortprioriteras av samhället redan nu och att det här är att visa misstro mot ungdomar. Men så är inte faktumet.
I många fall handlar det inte om själva pengarna, utan att ta ett steg ut i vuxenlivet och faktiskt jobba. Det är alltid meriterande med arbetslivserfarenhet. 9 av 10 ungdomar uppger dessutom att de kan tänka sig att jobba under den här anställningsformen, ”avstampsjobb”.
Det här är superbra, läs Magnus debattartikel på Politikerbloggen! Se även hans blogginlägg.
Andra bloggar: Karl Malmqvist
Den här krönikan har även publicerats på Sourze.
Jag tänkte på en sak i veckan.
På alla mänskliga grupperingar vi gör. Varför delar vi in folk efter kön? Egentligen? Varför grupperar vi sexuella läggningar?
Så tänkte jag på ideologier. I ett socialistiskt samhälle hade en kollektiv gruppering varit mer naturlig, det tror jag vi alla är överens om. Men i ett liberalt samhälle är det naturliga att se varje människa som en enskild person. Som en person med unika egenskaper och en unik personlighet.
Jag är en sådan som har svårt för den feministiska ideologin. Inte för själva jämställdheten i frågan, utan för att den utmålar kvinnan som en egen grupp. Den särskiljer kvinnan från ”oss andra”. Man pratar för mycket om kvinnans jämställdhet med mannen. Egentligen borde inte jämställdheten som politisk fråga egentligen tilldelas en egen ideologi.
Och samma fenomen gäller för det mesta i vårt samhälle. När man är tvungen att kryssa i vilket kön man har i något formulär eller när man går in i en klädaffär. I de mest ordinära sakerna i våra liv.
Jag är kluven. Men jag tror att den här särskiljningen och separeringen av olika mänskliga grupper är onödig. I ett liberalt samhälle där man tror på individen borde man väl också kunna förvänta sig att varje individ inte sätts in i ett kollektiv utan någon som helst dynamik eller gränsförflyttning?
Men den här indelningen är väl ganska svår att komma undan. Den är obehagligt djupt rotad i oss. Jag menar, tänk er själva – du är inte man längre. Nu är du en människa. Kön finns inte längre.
Tanken är främmande och nästan skrämmande. Men faktumet att vi är egna individer som faktiskt är helt olika kvarstår. Förutom den rent biologiska biten med bröst och snoppar och allt vad det heter är vi faktiskt ganska lika.
Varför fortsätter vi att dela in oss? Vad är människans ändamål? För att kunna få en rättvis behandling ska man behandlas som individ, det anser de flesta. Men om man konstant går mot en utveckling där vi alla är i olika grupper – vad vinner vi?
Socialdemokraterna som ju är anhängare av den socialistiska ideologin vill ta bort klasserna, men ändå vill man sortera in folk i olika kollektiv. Jag förstår helt ärligt inte hur det är tänkt att gå ihop?
Jag ser människor som individer. Att sortera in folk i olika grupper är rätt knäppt. Vi har ingen som helst vinst att ta ut i det hela. Men ändå ligger det där. Så djupt rotat i oss. Att gruppera in folk. Att fatta beslut beroende på vilken grupp man tillhör. Att ha fördomar beroende på vilken grupp man tillhör. Skapar inte det en mindre vi-känsla? Får vi verkligen ett samhälle där vi alla tar ansvar så?
Varför gör vi det här? Vore inte allt mycket enklare utan det här?
Vinnarna var helt klart välförtjänta av priset. Av de bloggar jag läser vann Heja Abbe, Moderskeppet och Farmor Gun. Jag känner dock till alla vinnare sen tidigare.
Men Heja Abbe är verkligen den bloggaren som förtjänar det mest. En stor favorit, från min sida. Jag läser inte så mycket bloggar som egentligen handlar om känslor, men den här läser jag med glädje. Och jag berörs så mycket. Det är inte en blogg om att vara pappa till ett barn med hjärtfel. Det är en blogg som handlar om livet.
Därför läser jag Heja Abbe. Det borde alla göra. Man utvecklas mycket.
Som de flesta vet vid det här laget har jag tandställning. För de som har haft tandställning innebär det här en hel del komplikationer. Ståltrådar som bryts av, brickor som lossnar och saker som fastnar. För att ordna till detta måste man besöka sin tandreglering. Jag går i Sollentuna. Problemet är att dessa smartskaft har öppet måndag-torsdag, 07.45-17.00. Hur är det här tillåtet? Att ens tänka den tanken?
Jag har inte heller lust att ta någon morgontid, förmiddagstid eller lunchtid. För då går jag i skolan och jag har tröttnat på att missa prov och pass för att fixa en sketen tandställning. Hade det varit fredagar hade jag haft mycket tid över, men då behagar inte regleringen att ha öppet.
Vad beror det här på?
Och det ska tilläggas att behandlingen liksom stannar av om man går med ett fel för lång tid. Tänderna justeras ju efter tråden som lossnar. Lossnar den för mycket justeras tänderna alltså i enlighet med den.
Så ja, jag lär få vänta på en tid. Är det här unikt för Sollentuna eller känner fler igen det här?
Det är hektiskt nu. Jag vet inte om det beror på att det är val, eller om det är för att jag engagerar mig mer och mer i politiken. Min kalender är nämligen väldigt täckt på kvällarna den här veckan.
Imorgon är det två möten. Ett i Gamla stan där vi ska diskutera CUF:s förbundsstämma. Det kommer bli heeelt underbart! Stämman 2010 kommer vara grym. Den anordnas i Stockholm i de mest fantastiska lokalerna någonsin! Så hemligt, OCH SÅ BRA! Själv har jag tagit på mig ansvaret att tillsammans med några andra planera förbundsfesten. Den ska bli vild! Men jag smiter därifrån någon gång vid kvart över sex och beger mig istället till Upplands Väsby där jag ska träffa valplattformsgruppen och försöka bli mer eller mindre klar med vår valplattform i kommunen! Tungt arbete, men som tur är har vi ett fantastiskt kommunalråd som hjälper oss – Johan Magnusson!
På onsdagen ska jag på politikpub om Organiserad brottslighet. Författaren till Svensk maffia ska vara där och tala. Jag stod och vägde mellan Politikerbloggens utfrågning av Jan Björklund också, men landade på politikpuben tillslut.
Och så har vi torsdagen också. Då ska jag på en utsällning på Forum för levande historia tillsammans med CUF! Utställningen heter ”Middag med Pol Pot”. Vet knappt vem snubben är, och just därför ska det bli riktigt intressant.
Sista arbetsdagen blir fredag. Då ska jag laga Cornelias dator. Det är det mest prioriterade just nu.
Lördagen och söndagen blir förmodligen lediga! Om inte något oväntat dyker upp. Det brukar bli så när det gäller mig.
Men jag gillar det här tempot. Det är kul! Jag lär mig om hur jag fungerar och arbetar under stress. Det har hittills visat sig vara ganska effektivt, om än ganska tröttsamt.
Jag bloggade tidigare om att ribban för valrörelsen är satt. Nu har den flyttats ännu längre ner, och man börjar på socialdemokratiska ledarsidor att ljuga om Magnus Andersson (c).
För det första kan man i Arbetarbladets artikel hitta ett rent sakfel:
Andersson, en av Stureplanscenterns nyliberala och flitiga ideologer, vill skrota Las, en lag som stänger ute unga och väver förlamande trygghetsväv över gamla och trötta.
Magnus är inte ens medlem i Stureplanscentern, och enligt den information jag läst mig till har han varit där två gånger i sitt liv, varav en var som talare. Så, nä, ideolog i Stureplanscentern är han definitivt inte – även om han säkert hade gjort ett utmärkt jobb som det.
Lena Sandlin följer efter artikeln och skriver i Västerbottens folkblad följande:
– De som fyllt 40 eller 50 borde själva begripa att de gjort sitt och bereda plats åt någon yngre. Varför inser de inte att de gjort sitt? säger Andersson. Sämre verklighetsförankring får man verkligen leta efter.
Det är ett citat som enligt Magnus själv är helt påhittat. Och det litar jag till 100% på. Chansen att Magnus skulle uttala sig sådär är enligt mig minimal.
Bloggar: Magnus Andersson, Peace, Love and Capitalism, Albin Ring Broman
Det började som en lek. Något kul. Vi brukade skratta åt det. Men det utvecklades snabbt till ett beroende. En elak råtta som bara ville attackera. Behovet låg och gnydde i bakhuvudet och bara skrek. Jag kunde inte sluta. Det bara hände. Varje kväll. Som tidsfördriv, främst. Och så var det givetvis en kick.
Mina vänner, jag talar inte om alkohol. Eller droger. Jag talar om något mycket värre.
Fanpageolism [fanpageål'is:m].
Jag vet inte om det bara är i min bekantskapskrets som det här har gått fullständigt överstyr. Men jag går med i fanpages för allt möjligt. ”Pretending to text in awkward situations”, ”Stop chewing so loud” och fullständigt meningslösa sidor som beskriver mitt liv. Min facebook-sida har verkligen blivit som en dagbok. Alla mina konstiga beteenden fanns liksom.
Notera: fanns.
Nu har jag gått från 370 fansidor till 80. Och nu ska jag välja fansidor med omsorg. Jag är på avvänjning. 12-stegsmetoden. Visst är det så den heter?
Jag tänker inte kommentera gårdagens partiledardebatt, det har jag gjort nog på Twitter (@elker). Men jag vill bara flika in med att Lars Ohly absolut inte vann! Inte heller Maud.
Men Ohly. Nej. Som Simon Palme (c) skriver:
Lars Ohly: Den mannen är ingen retoriker. Använder sig av en osäkerhet och en sarkasm som inte går hem hos väljarna. De falska leenden han ibland ger sina ”fiender” (som han kallar alliansens partiledare) får mig att tänka på onda skurkar i tecknade filmer. KVÄLLENS SKURK.
Han tog mina ord. Lars kan inte retorik för fem öre. Han ler med ett osäkert leende som andas högstadiemobbare. Det är, som Palme skriver, inte alls något som kommer gå hem hos väljarna i slutändan.
Dessutom levererar han besked som känns ganska oförankrade i koalitionen och som förmodligen kommer dementeras i framtiden.
Nä, Ohly vann inte. Svårt att säga vem som gjorde det egentligen. Det var en ganska blek debatt och ingen imponerade ordentligt. Göran Hägglund (@goranhagglund) skötte sig dock utmärkt, börjar gilla killen mer och mer.
Per Ankersjö och Mary X Jensen har skrivit tänkvärt om debatten, tycker jag.
Opinionsundersökningar döms titt som tätt ut till vänster och till höger. Av olika anledningar. Nu är det hett att säga att det är lång tid kvar till valet. Annars är standardursäkten ”allt avgörs på valdagen”.
Jag tror nästan aldrig på opinionsundersökningar, även om de givetvis är vägledande och väldigt spännande. Men jag ska inte säga att jag blir ledsen när jag ser att Centerpartiet ligger under fyraprocentsspärren, eller att SD seglar upp med en siffra som gör att de kommer in i riksdagen.
Dessa undersökningar genomförs genom att man tillfrågar X antal personer i olika samhällsgrupper, för att på något vis representera samhället. Man sätter in de i olika klasser. Samhällsgrupper och klasser. Förväntar sig att alla i den gruppen har samma politiska åsikt, på ett ungefär i alla fall.
Missförstå mig rätt, man har mycket gemensamt beroende på vilken yrkesgrupp man tillhör och vart man bor. Men politisk åsikt sträcker sig längre än så. Och då kan man inte längre titta på föråldrade samhällsgrupper.
Politisk åsikt handlar om tidigare erfarenheter, händelser i livet, upplevelser, resor, filmer man har sett, bloggar man har läst, musik man har lyssnat på, kompisar man umgåtts med, kaffet man druckit, företaget man jobbat på, skolan man gått till, föräldrarna och allt sånt där. Saker som kan variera miltals mellan människor trots att de bor bredvid varandra och har samma yrke.
Hade jag inte haft det liv jag hittills har haft hade jag förmodligen inte varit centerpartist. Jag är centerpartist av skäl som jag medvetet fattat beslut om, men också på grunder som jag förmodligen aldrig kommer kunna få reda på. Mona Sahlin likaså.
Politisk uppfattning handlar om individuella upplevelser – och beslutas inte på grunder av det kollektiv man tillhör.
Efter att ha halkat efter lite i min RSS-läsare noterar jag att Annie har bloggat om finanskrisen och hur alliansen hanterade det. DI rapporterar att Sverige klarade krisen bäst. Och jag läser mig också till, hos Annie, att statsskulden är lägre nu än när alliansen tog över 2006.
Är inte det ganska fantastiskt? Att alliansen i regeringsposition haft is i magen och trott på företagande och individer? Det är tufft, och jag hyste helt ärligt tvivel mot regeringen när finanskrisen ”inleddes”. Men de har skött det här galant. Maud Olofsson har som näringsminister haft stort tålamod med Saab, vilket ju lönat sig i längden. Det är varje detalj som räknas.
Bra jobbat!
Nu har jag kommit hem från Clarion Hotel. Efter intensiva debatter, hårda bud och en hel del både glada och arga miner är listorna spikade. Per Ankersjö toppar kommunlistan, Gustav Andersson toppar landstingslistan och våran allas Maud Olofsson riksdaglistan, tätt följd utav Andreas Carlgren på en andra plats.
Carlgren och Federley fightades om andraplatsen, och som någon sa i talarstolen är det ju verkligen inte pest eller kolera vi står och väljer emellan. Jag valde dock att ta Federleys sida i den här debatten, även om Carlgren är grym! Jag fattade mig kort i mitt anförande och sa:
När jag berättade för mina kompisar igår att jag skulle på den här stämman var den första frågan jag fick: ”Kommer Fredrick Federley att vara där?”. Och det tycker jag tyder på att han når utanför väljarkåren, något som vi i Centerpartiet kommer ha stor nytta av i framtiden men även under mandatperioden.
Förutom att han har blivit en ikon som många kan känna igen sig i är han ju givetvis väldigt kompetent. Federley är en av de få unga personer som kan kombinera kunskap med verkstad. Han driver Stockholmscenterns frågor framåt, och för mig är han en stor politisk förebild. Han är grym! Jag ska kämpa för att han ska in i riksdagen även 2010!
Just nu är jag på nomineringsstämma med Stockholmscentern. Vi ska fastslå vilka som ska kandidera till Stockholms stad, landsting och riksdag! Det här är verkligen en actionfilm, som Ingrid Lundqvist uttryckte det på Facebook. Ibland håller den dock väldigt låg klass, kan jag tycka.
Nyss föreslog någon att vi skulle kvotera in kvinnor på landstingslistan. Liberalismens grundpelare är väl att se varje människa som en egen individ – och inte försöka copy ‘n pasta de in i något form av kollektiv (aka kön). Det är kompetensen som ska avgöra och inte vilket kön man har. Sen kan man diskutera huruvida det har skett eller inte. Men kvotering löser inte det problemet.
Vi är rekordmånga CUF:are här! Det är gryyyyyymt!
