Jag är en person som törstar efter socialisering, mitt extrema datoranvändande till trots. Och, med risk för att förlora alla jag känner, så handlar inte den här törsten egentligen om personerna ifråga. Det handlar mer om ett behov av att prata. Att socialisera.
Alltså, jag brukar se livets socialisering som en cirkel. För att man ska kunna räkna ut omkrets och area på en cirkel behöver cirkeln vara sluten och inte ha någon konstig bukt. Det är vad som behövs för att kunna fortskrida, liksom. Och för att fortskrida i det sociala livet behöver det sociala livet fungera. Varenda liten millimeter. Är jag på god fot med någon men i konflikt med någon annan riskerar den där goda foten snabbt att falla ner i en bergsspricka och krossas mot marken.
Och jag kan nog tro att det här är en anledning till varför jag tar så illa upp och berörs så mycket när saker går fel socialt. Jag klarar inte av en konflikt. Jag hatar det. Och det tragiska är att det jag är mest rädd över är förmodligen inte att förlora den vännen. Det handlar om hela mitt liv och alla andra vänner. Det är mitt liv som förstörs. På riktigt, alltså. Försvinner en pusselbit blir bilden inte hel. Och mitt liv måste vara helt. Det måste det.
Jag påverkas lätt av dispyter och social tragik. Frågan är om jag ska se det som en svaghet eller som en styrka. Jag bryr mig om mina vänner. De betyder multum. Men å andra sidan – någon gång kommer det att brytas upp, och vad fan händer med mig då?
(Och för att undvika missförstånd och diverse ”omg hur mår du Elias?”-sms så är jag inte alls deprimerad och ingenting har hänt. Jag ville bara lufta mina tankar lite. Ge gärna feedback i kommentarerna, dock!)
