Pridefestivalen är igång. Årets tema är Hetero. På hemsidan beskrivs detta tema på följande vis:
Temat fokuserar på hur normer praktiskt inverkar på homosexuella, bisexuella och transpersoners vardag, vilka konsekvenser de för med sig och hur de påverkar samhället i stort.
Det finns inte en människa på denna planet som inte kan ha påverkats av dessa normer. Om en kille i vår skola, under brännbollen på idrotten, tar upp det platta slagträet (aka kärringträet), är han genast bög. De flesta anser alltså att ens färdigheter inom brännboll har en direkt koppling till ens sexuella läggning.
Men varenda en av oss vet ju att anledningen till att man väljer att slå bollen med det platta träet beror på att man inte behärskar brännboll så värst bra. Men ändå finns den där, den där normen om hur en man ska vara, och om hur en kvinna ska vara.
En tjej som spelar CS, World of Warcraft, Battlefield anses genast som datornörd och konstig. Om en kille däremot gör detta, så länge spelandet inte överstiger skyhöga mängder, är det fullt normalt. ”Vadå, han är ju kille?”. Det finns en oskriven regel om att kvinnor ska gilla mode, smink, romantiska filmer. Och icke att förglömma, kvinnor saknar förmåga att prutta och rapa. Likadant som att det finns en oskriven regel om att män ska gilla bilar, fotboll, öl och prutta och rapa hejvilt!
Heteronormen, kallas det. Normen om att alla är hetero och att en man och en kvinna är si och så. Den finns överallt i vårt samhälle, vi formas av heteronormen redan i unga år. Min bror, som idag är 22 år gammal, var en sådan som på dagis inte alls följde heteronormen. Dock ansågs det väl bara gulligt när han var liten, men ändå. Hur som helst, någonting jag har fått berättat för mig är när han ville vara tärna i luciatåget som de skulle ha. Mina föräldrar ryckte på axlarna och såg väl inget fel i det, och lät honom vara tärna om han nu ville vara det. Hans bästa kompis på den tiden fick nys om det hela, och ville minsann också vara tärna (vilket radarpar, inte sant?). Men! Det tyckte inte pappan var en så god idé och lät honom inte vara det.
Idag är han som sagt 22 år gammal, och efter att i hans barndom både varit tärna och ritat prinsessor, är han fullt heterosexuell (så vitt jag vet). Hade han dock idag suttit och ritat prinsessor dagarna i ända hade han inte setts som man (och förmodligen efterbliven). Nä, för en man är ju på ett visst sätt. Och en kvinna är på ett visst sätt.
Hur påverkas vi då negativt av denna norm? En negativ konsekvens av det hela är att individen inte får leva ut till fullo. Man måste aktivt ställa sig frågan om man vill bryta eller följa normen. I det stora hela blir det tillslut emotionellt kostsamt. Jag menar, vem vill tvingas bli retad och kränkt för att man… typ, slår med det platta brännbollsträet? Vi mår dåligt om vi blir kränkta, simple as that. Vi mår ännu sämre om vi hela tiden blir tillsagda att man inte gör rätt, att om du gör si och så är du bög eller lesbisk. Det är emotionellt påfrestande och i längden är detta inte positivt ur någon synvinkel för samhället.
Jag är inte direkt den som följer heteronormen, jag gör lite som jag vill, och jag vet att jag är fullt heterosexuell och även att jag är kille. Jag har dock inte lidit några enorma konsekvenser av detta, jag har aldrig blivit mobbad eller retad – men det är klart att det har ifrågasätts varför jag gör på ett visst sätt. Alla har väl någon gång gått emot heteronormen och mötts av ett ifrågasättande från omgivningen, eller är jag den enda?
Idag ser vi människor som deras kön och skapar en förutfattad mening om hur personen ska bete sig socialt efter detta. Vi har skapat det sociala könet. Du må vara man, men ditt sociala kön kanske är kvinna.
Jag har skrivit mycket om ens sociala kön, men det är inte det enda heteronormen bestämmer. Heteronormen säger också att alla ska älska och attraheras av människor av motsatt kön. Just därför påverkas hbt-personer av denna norm. Det finns en scen i filmen Patrik 1,5 som visar ett typiskt exempel på heteronormen i vår vardag.
Två homosexuella män är på någon form av grannfest, båda två går runt och minglar för sig själva, och så plötsligt frågar en kvinna en av männen vart hans fru är. Han hade nämligen uppgett att det var han och hans sambo som bodde här. Och där har vi den! Heteronormen, som en liten ilsken råtta som dyker upp och biter till ibland. Tänk er de homosexuella som dagarna igenom får stå ut med denna norm, som hela tiden förväntas vara på ett annat sätt. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, skriver på sin hemsida om heteronormativitet och uttrycker det såhär:
[..] Det är först när man själv markerar från normen som man uppfattas som icke-hetero.
[..]
Avsteg från heteronormen märks. Avsteg från normen kan leda till ett positivt accepterande och respekterande men det händer inte sällan att personer som avviker från heteronormen drabbas av utfrysning, trakasserier och våld.
Det är inte kul om man blir tillsagd, antingen icke-medvetet eller medvetet, av sin omgivning att man inte duger som man är. Man förväntas vara på ett annat sätt. Både heterosexuella och homosexuella kan drabbas av detta, men jag kan tänka mig att homosexuella drabbas i större utsträckning, just för att heteronormen också innefattar att man är heterosexuell.
Jag måste själv erkänna att jag själv förväntar mig att alla är hetero och att alla är si och så, men det är just för att den ligger för djupt rotad i mig för att jag ska kunna frångå den. Jag är helt öppen för homosexuella och känner flera stycken, men ändå finns heteronormen där, djupt inrotad. Jag tror att vi alla har lite av den i oss, och att den börjar rota sig redan när man är småbarn. Titta bara på valfri barnfilm, det är alltid en tjej som blir kär i en kille. Killen är alltid stark och mäktig. Tjejen har rosa kläder medans killen har blå eller någon mörkare färg.
Någonting jag kommer ihåg starkt från min tid på dagis var att när en kille och en tjej lekte med varandra i sandlådan, i gungorna eller whatever, så var det alltid någon dagisfröken som kom fram och frågade ”är ni kära i varandra?”. Alltså, det var inte bara jag som fick den frågan, det var varenda unge på dagiset. Nå, det är inte det som är felet, utan snarare att man aldrig frågade den frågan när det var två killar eller två tjejer. Man lärde liksom barnen redan från början att det är kille-hjärta-tjej-konstellationen som gäller.
Och man slutar inte formas av normen där. Jag såg alldeles nyss reklamen för Mer, alltså festisen, där de uppmuntrar tittarna till att ”älska mer”. Ni vet nog vilken jag pratar om. Hur som helst, i reklamen är det en kille som skriver ett sms till en tjej vid namn Sofie. En berättarröst säger ”till alla er som varit först med att skriva ‘puss’ i ett sms”. Killen suddar ut ”kram” som han hade för avsikt att skriva, och skriver istället ”puss”. Ingen big deal, egentligen. Men varför skickade han inte till någon som hette Jonas? Peter? Eller varför inte Tobias? Jo, Mer vill att folk ska förstå att det rör sig om ett förhållande där kärlek är inblandat, och hade det varit ett homosexuellt par hade det inte varit lika uppenbart. Heteronormen finns ju. Vi hade liksom inte riktigt förstått om det var en kille som skickade till en kille. Men Mer gör ju inget fel, egentligen. De vill nå ut med ett budskap och det här är sättet man gör det på. Så att klandra Mer är fel, och dessutom gör de ju så goda festisar så det skulle ta emot att kritisera dem…
Vi blir uppfostrade in i vad som är rätt och fel. Sällan ges det utrymme för barn och ungdomar att själva tänka till och skapa egna åsikter efter ens egen moral och värderingar. Det tycker jag föräldrar och folk inom dagis- och skolverksamheten måste bli bättre på. Jag hoppas på att heteronormen försvinner, och den enda vägen är att låta var och en tänka för sig själv och fundera över vad som är rätt för den.
Publicerad hos Newsmill.
