Jag hade musiklektion tidigare i veckan. Musiklektionerna är ganska härliga. Man lyssnar på lite musik. Pratar lite om låten. Så går man vidare. Diskuterar något rockband istället. Kritiserar någon sångare. Och så lämnar man det ämnet. Och så sjunger vi. Självklart. Och det är väl det som får musiklektionerna att bli just ganska härliga, och inte härliga.
Att sjunga har alltid varit en av mina största fobier. Jag avgudar verkligen de som kan använda sin stämma till att förverkliga musikaliska toner. Jag vet inte riktigt vad det är som är så hemskt. Dels är det rädslan över att andra hör. Trots att jag älskar att se mitt namn och höra min röst fullständigt hatar jag när folk hör att jag sjunger. Det spelar liksom ingen roll om jag sjunger bra eller dåligt, sång är privat. Okej? Jag blir ett nervvrak när någon tittar på mig och för att inte tala om när den där, förövrigt väldigt duktiga, musikläraren tittar på mig. Då pratar vi sammanbrott – på riktigt. Att sjunga och att se de där vidöppna blanka ögonen stirra rakt på mig är en ekvation som för mig är olöslig.
Är inte det här ganska talande för hela den svenska kulturen? Den djupdragna sucken som uppstår i mitt klassrum när vi ska sjunga får mig att tro det. I afrikanska länder sjunger man hejvilt men här i Sverige håller vi oss på vår kant. Man sjunger på fester med alkohol. Och det är väl ungefär där man stannar. Då har man ju i alla fall något att skylla på. Vad ska man annars skylla på?
Och trots att majoriteten av svenska folket förmodligen inte har något att kalla sångröst (i synnerhet politiker – tro mig, jag har varit på konferenser och middagar med dem) skäms vi ändå så utomordentligt över det här.
Kan det bero på den upprymdhet som skapas kring framstående sångare? Svenska sångare lyfts fram på ett sätt jag tror är ganska unikt. Man gör sången till något unikt. Man gör sångare till unika personligheter, helt enkelt. Det blir speciellt att vara en framstående sångare. Och rädslan från de som ännu inte vågat ta sig upp på scenen stiger.
Det är hemskt att sjunga. Det är pinsamt. Speciellt med de där ögonen riktade mot en. Ögonen. Så pretentiösa. Han bara skriker efter mer. Bättre. Snabbare. Nej, förresten. Nu vill han ha det saktare. Jaha.
Sen kan det ju handla om att man helt enkelt avstår för att ta hänsyn till andra. Att spräcka någons trumhinna kan inte vara det roligaste att ha på samvetet. Lite så resonerar jag, också.
Eller har det med min ålder att göra? Kan det vara så att man helt enkelt skiter i det när man växt upp? Är det klassrumssyndromet som spökar nu igen?
