Feminismen har gått från att vara en sansad politisk rörelse som strävar efter jämställdhet till att uppfattas som en rörelse som förespråkar att män och kvinnor ska se likadana ut, som förespråkar att män är svin, som förespråkar att männen har gjort livet för kvinnor till en pina samt annat skitsnack.
Jag är feminist. Det är naturligt för mig att varje enskild individ ska kunna få ha samma förutsättningar till ekonomisk, social och politisk jämställdhet med andra – och allt vad det innebär. Men vi är alla olika människor, och olika människor har faktiskt helt skilda förutsättningar i livet.
Det är inte meningen att kritisera feminismen som rörelse, utan snarare de, i och för sig få, extremisterna som förespråkar det.
Att skylla allting på männen är inte en väg till jämställdhet i framtida generationer. Redan nu, trots att jag bara är 13 år, matas jag dagligen med information om att män som är chefer har satt så och så många tusen lägre i lön på en kvinna än vad mannen som gjorde samma jobb innan henne fick. I Wikipedias artikel om feminism står det till exempel såhär:
”Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen [..]”
Och här blir kvinnan genast en syndabock. Ett offer. Kvinnan offergörs. Och ursäkta mig, men hur fan man kan uppnå ett jämställt samhälle när man redan i grundprincipen för rörelsen hävdar att kvinnans jämställdhet med mannen är det viktiga? Varför inte tvärtom – alltså mannens jämställdhet med kvinnans? Eller människors jämställdhet med varandra? Man måste jobba på det från det hållet. Det handlar om människors lika värde. Inte om kvinnors.
För mig handlar jämställdhet om att man ska ha samma förutsättningar. Inte samma liv. Lyssnar man på många av de ”extrema” feministerna så låter det ungefär så. ”Män behöver inte raka sina ben – varför ska kvinnor göra det?” – men för att män anser att det är mer attraktivt kanske!? Det handlar inte om jämställdhet. Jämställdhet handlar om förutsättningar.
Vad jag vill försöka förmedla är att feminismen som den ser ut idag de facto inte främjar ett jämställt samhälle. Eller. Kanske. Men den kan göra det på bättre sätt.
För det är min feminism. Den feminism som ligger mig varmt om hjärtat – alla människors lika rättigheter till samma förutsättningar. Jag är trött på att skämmas för att säga att jag är feminist, för att så pass många tror att det i princip innebär att man är man.
Någon jämnårig till mig jag pratade med för ett tag tittade väldigt frågande på mig när jag berättade att jag är feminist. ”Men, vadå. Du är ju kille?” fick jag höra. Och den frågan ska jag kunna försvara mig emot. Varenda gång.
Jag tycker inte att håriga ben på kvinnor är attraktivt. Jag tycker inte att män ska vara spinkiga. Jag tycker inte att flintskalliga kvinnor är attraktiva. Och det är inte för att jag är ett manssvin. Det är för att jag är en människa. Människor tycker om olika saker.
Och jag är feminist. Inte den nya feminismen, där manshat spelar en central roll. Nä. Jag är vad feminism en gång var – en rörelse för lika förutsättningar oberoende av kön. Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman inser det också.
