Igår gjorde alla niondeklassare det första nationella provet för läsåret. Jag får vänta till nästa år, men det är svårt att undgå snacket kring proven om man går i en högstadieskola.
Jag upplever att många är oroliga just för att det är ett ”nationella” framför. Själva innehållet i provet är ingenting man egentligen tvivlar på att man kan, men när man ser ”nationella” framför blir det helt plötsligt väldigt fisförnämt och speciellt.
Och om vi tänker efter så är det nationella provet egentligen bara en del i en väldigt bred bedömning. Alla prov, alla uppgifter och alla läxor som görs väger lika mycket som det nationella provet. Bara det att det nationella provet är mer omfattande och testar allt samtidigt.
Det mest logiska vore faktiskt om man gjorde dessa prov oftare. Förutom att det minskar hysterin kring det hela så får man ett mer regelbundet underlag. Lärare har då lättare att fånga upp elever som behöver hjälp och stöd.
Det argumentet som automatiskt kommer flyga upp är ”MEN OMG DET BLIR FETT STRESSIGT”. Nej. Och alltså. Alla som är motståndare till såväl fler nationella prov som betyg tidigare använder det här. Men det är så, så, så, extremt fel. Det är stressigt för att det är ovant och nervöst. Med fler prov kommer man bli vanare att sitta i prov-sits men samtidigt få ett bättre underlag på betyg och omdöme.
Fler nationella prov. It’s some good shit.
