I tidningarna idag går att läsa att SD:s toppkandidater på riksdagslistan har ett förflutet i moderaterna och bland de borgerliga partierna.
Vad det beror på är en svår fråga. Det är överhuvudtaget rätt svårt att i en bloggpost kunna formulera varför man byter från X till SD. Jag tror att själva grejen ”M-politiker-goes-SD-politiker” är ett trick för att få M att framstå som främlingsfientliga – när vi alla vet att såväl Vänsterpartiet som Moderaterna inte ens ligger i närheten av SD:s främlingsfientliga åsikter.
Men alla byten till SD är dessvärre lättare att förklara. Jag och många andra har sagt det flera gånger, men jag säger det igen – svenska riksdagspartier hatar invandrings- och integrationsfrågan. Vi är helt värdelösa på det. Att vi inte ens för oss själva vågar påpeka att segregationen som har lett till att Rinkeby är fullpackat med invandrare utan förutsättningar att lära sig något är ett misslyckande är pinsamt och äckligt.
Och det är det här som kommer ge SD en riksdagsplats – vår rädsla att inte ens våga säga att invandring faktiskt ibland kan gå snett. Vi har en misslyckad integrationspolitik tack vare en socialdemokratisk regering, men är det verkligen rätt att vi sitter och klagar när vi suttit och tittat på i fyra års tid?
